Inte alltid så anonym Ibland retar vi oss på hur andra människor beter sig. Det kan vara någon som tränger sig i kön - som i Kies berättelse nedan - eller en bilist som gör en konstig manöver i trafiken. Eller kanske är det ett butiksbiträde som inte hjälper dig på det sätt som du skulle vilja. Vi surnar till och säger något dumt i förvissning om att vi inte kommer att träffa "dumskallen" igen. Men vi är kanske inte alltid så anonyma som vi tror. Biträdet visar sig vara en annan klassförälder, bilisten är en av dina kunder och den som tränger sig kanske är din nya granne. Så ha lite överseende, det mår både du och den andre bäst av. Ha det så bra! Mikael på Informus

Vardagsmagi Månadens gästskribent Kie Wirenholt Som vd för MaskinExpo var Kie Wirenholt med och förvandlade en 100 ha stor golfbana nära Arlanda till mäss- och evenemangsområdet Stoxa. Hon är nu en flitig skribent på sociala medier där hon levererar intressanta och tänkvärda iakttagelser från vardagen.

Det öppnade ett nytt gym i mina kvarter och kön utanför ringlade lång. Den som ville fick köpa ett billigt årskort och den möjligheten ville ingen missa. Stämningen var trevlig och minuterna tickade snällt mot öppning. Plötsligt glider två vältränade herrar in från vänster.

Självklart och tveklöst tar de sig in i kön, rättar till sina breda axlar och står stadigt på den morgonmörka asfalten. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men mitt högra pekfinger höjde sig anklagande upp i luften och tog sikte på herrarna. ”Hallå där!” hör jag mig säga, ”Ni har inte köat för den platsen!” Det blir mycket tyst runt mig. ”Du där!” säger jag och pekar ilsket på den största ryggen. ”Du ska inte stå där!” Ryggen flexar lite obekvämt, men vänder sig inte om. Kompisen kastar en svart blick över axeln och jag riktigt känner hur den fräser i luften hela vägen fram till mig. Blicken jag skickar tillbaka är inte så vänlig den heller och det vimlar av oroliga ”är-hon-inte-riktigt-klok-blickar” från övriga i kön. Då öppnas dörrarna och vi släpps in i den nyrenoverade lokalen. Där är fräscht och det doftar gott av nybryggt kaffe och vår lilla konflikt kommer helt av sig.

Dagen efter går jag runt i min vanliga butik och känner igen folk. Där är hon, som pratade om sin hund och han, som berättade hur det är att arbeta som översättare. Vi nickar och ler mot varandra. Vi som känner varandra och ska träna på samma ställe. Jag hinner tänka att alla dessa anonyma personer som köade den där morgonen nu blivit ett vi, med en gemensam tillhörighet. Mina mungipor är på väg uppåt i ett leende, men stannar tvärt när en obekväm tanke landar. Ryggarna. De kommer också att finnas där. Jag skruvar besvärat på mig. Det känns inte bra. Inte bra alls. Faktum är att jag skäms lite över hur jag uppförde mig. Visserligen är det inte snyggt att tränga sig, men jag var verkligen inte särskilt trevlig heller.

Jag flyttar min varukorg till andra handen och går iväg mot kassan. Och vem står där i kön framför mig, om inte en av ryggarna. Han som kastade svarta blickar mot mig. Jag inser att här krävs lite diplomati. Uppenbarligen känner han igen mig och han ser inte glad ut över återseendet. Han plockar upp det ena efter det andra på varubandet och jag tittar intresserat på. Så tar jag mod till mig, ler vänligt och säger, ”Har du varit och tränat på gymmet?” Han ser misstänksamt på mig. Svarar inte och vänder bort huvudet. Jag gör ett nytt försök. ”Ja, vi tränar ju på samma ställe nu.” Han släpper en påse tomater på bandet och rätar på sig. Jag hinner bli lite orolig när han vänder hela sin stora person mot mig. ”Pratar inte bra svenska,” säger han och käkarna hårdnar när han ser min förvånade blick.
”Gymmet, träna?” säger jag. Han drar ihop ögonbrynen till ett svart streck. Så ser jag hur orden landar och ögonbrynen glider isär till vänliga bågar. Han nickar. ”Imorgon. Idag fest!” Han nickar mot maten på bandet och när han säger ”fest!” händer något. Han ler! Ett stort, varmt leende som lyser upp hela platsen där han står. ”Så trevligt med fest!” säger jag och börjar lasta upp mina egna varor på bandet. Han flyttar sig till andra sidan för att packa ner det han köpt i kassar. Så lyfter han upp dem för att gå iväg. ”Imorgon, gym!” ropar han innan han vinkar till mig och försvinner mot utgången.

Dessa möten, tänker jag när jag bär iväg mina matkassar mot bilen. Så viktiga de är. Så lite som behövs för att rätta till något som varit på väg att bli fel. Ibland blir det så extra tydligt. Att det är där och då som magin sker.

Kommentera gärna Kies artikel på vår blogg »